Novell av Maria Sandel
ur Transportarbetaren, 1904
(via Maria Sandel-sällskapet)
Alla sex barnen hade samlats kring runda bordet tillika med far, på vars knä minsta tösen satt knaprande på en liten sockerbit, man väntade på kaffe. Var och en hade sin kopp, innehållande ett par skedar skummjölk och något socker i beredskap, utom ovannämnda lilla flickebarn som skulle dela frukost med sin far. Därför var också hans limpskiva drygare tilltagen än de fem andras, som fanns på brödkorgen, och varav några redan bar märken efter otåliga tänder. Men vid kakelugnsspisen sysslade mor med bark och stickor, så att inom kort locket på den buckliga kaffepannan började hoppa, och en ringlande rök steg upp ur pipen. Då lyfte hon av den puttrande buckliga, uppmärksamt iakttagen av sju par ögon, och fyllde sedan kopparna med den svagt doftande bruna drycken.
– Skynda er nu barn att äta, sa hon vänligt, så jag hinner diska innan jag går till fru Friman. Jag ska skura åt henne idag.
Det var nu en alldels onödig uppmaning, ty de fem arbetade med maten av alla krafter. Endast fars brödskiva låg ännu orörd. Han tog några långsamma klunkar av kaffet, oroligt seende på barnen mellan varje, närmande handen till brödet, men drog den åter tillbaka.
– Ja, nu är min skiva slut, sa plötsligt lilla Fritz. Ack om jag hade en liten gnutta limpa till!
– Skall du inte äta, pappa lille, frågade mor, som satt på träsoffan vid fönstret och drack sitt kaffe på bit.
– Nej, jag är inte hungrig, svarade far och sköt brödet längre ifrån sig, fast det vattnades i munnen av begär efter det. – Låt barnen få det.
Mor gjorde invändningar och ville övertala honom, men då satte han lillan ifrån sig och gick från bordet. Hon tog då brödet, bröt detta i sex lika delar – och mycket små blev de – samt delade ut dem bland barnen. Och inte en smula lämnades, ja så renskrapade var kopparna, att mors diskvatten var alldeles klart efter deras tvagning.
En stund senare, då hon hade ordnat allt för sin avfärd och endast hade det ömma och tidsödande farvältagandet av lilltösen kvar, beredde sig även far att gå hemifrån. Han gav sina mustascher en käck uppvridning, drog till svångremmen ett par hål, tryckte mössan på hjässan och sade:
– Adjö med er! Jag går väl en stund, kanske kan jag få tag på något att göra, som ger oss en slant. I alla fall har jag nog nyheter om strejken med mig hem. Jag tror att det håller på att klarna för oss nu, ser du, gumman!
Men när pappa Berg kommit en bit bortom huskanten, syntes det tydligt, att det inte var så helt med hans mod och tillförsikt. Det kom ett djupt veck mellan hans ögon och käkarna arbetade med att söndermala något som icke fanns. Ack, tänkte han, om jag mötte någon kamrat, som hade en mullbänk att ge mig, så jag åtminstone slapp den här förfärliga hungerplågan! Men här uppe finns ju ingen. Ner alltså åt hamnen!…..Och han tog ut stegen, så att han försvann ur sikte för sin hustru, som med lillan på armen och Valle hållande i hennes schalfrans, stod och såg efter honom.
När mor senare på förmiddagen hade fått sin balja fylld med varmt vatten och knutit om sig skurförklädet, som hon förfärdigat av en gammal säck, kom fru Friman själv ut i köket för att giva några anvisningar. Hon var klädd i en smakfull terracotta-färgad morgondräkt och bar på sitt vågiga hår en liten mössa av äkta spetsar. Och när hon trädde fram i golvets breda solstrimma sände juvelen, som hon bar ovan vigselringen, ut praktfulla strålknippen. Helt vänligt sa hon:
– Hur står det till därhemma? Mår småttingarna bra?
– Jo, jag tackar, svarade hon. Alla är krya.
– Nå, men annars då?
– Ja, vi har smått om allting, men det är vi ju så vana vid numera. Det blir väl bättre hoppas jag. – Har inte hennes man börjat jobba ännu?
– Nej, frun vet väl att strejken inte är slut ännu. Den har pågått i många månader, men jag tror att de klarar den med heder och det snart.
– Vilka de?
– Arbetarna förstås! Mor Berg lät helt förvånad över frågan. Men så la hon sig på knä och skulle just ge golvet en första översköljning, då fru Frimans röst med ens hejdade henne:
– Det vill jag i det längsta inte tro. De har minsann så hög betalning, att det är fräckt av dem att begära mera. Men lata, supiga och slösaktiga, det är just vad de är. Det är hela saken.
– Min man är varken det ena eller det andra, svarade mor, och hennes kinder blossade. Men fru Friman förstår inte alls, hur vi har det ställt för oss.
– Vad nu! Är hon otidig! Jag kan tala om för henne, att hennes man, som inte gör annat än bär kol, har mycket mer betalt för sitt arbete än min son, som är läkare på ett sjukhus. Och ändå har vi kostat på honom tjugotusen kronor i och för studier! Kan hon räkna? Tio timmars dagsverk efter fyrtiofem öres timlön gör fyra och femtio om dagen, alltså blir veckolönen tjugosju kronor, och femtitvå gånger den summan gör ett tusenfyra hundra fyra kronor. Jag skulle tro att det är en årsinkomst som duger åt en kolbärare! Men det tycker inte han, utan anser sig förtrampad, utsugen och allt det där…… Kan tänka! Och han vill ha mer! Det är helt enkelt oförsynt.
Mor hade under talets gång hela tiden haft blicken fästad på talarinnan, och hennes händer vilade lugnt på baljans kant. Men nu märktes plötsligt hur upprörd hon var i sitt innersta. Hon fångade upp skurtrasan ur vattnet och vred den med korta, kraftiga grepp, tills den slutligen liknade en torrträdgren. Och hennes motpart, som ämnat göra slut på samtalet genom att försvinna i de inre rummen, blev så överraskad av glansen i sin hjälpfrus ögon och den lustiga hållningen för övrigt, att hon stod orörlig och hörde henne ut.
– Jo, jag kan räkna. Men aldrig trodde jag att någon var så enfaldig som frun. För det första: frun glömmer visst att vi är åtta, som ska leva på min mans fattiga slantar, jag kan aldrig tro annat. Och sedan ……”Tio timmar, sex dagar! Femtiotvå veckor!” Frun måtte tro att båtarna står i kö vid hamnen sommar som vinter och vänta på arbetarna, men jag kan tala om att det är alldeles tvärtom. Och vad fruns son angår så tycker jag att han lider stor orätt, och hade min man något att säga därvidlag skulle hans avlöning stiga i höjden, det vill jag lova. Men han har i alla fall något, som min man inte har: framtidsutsikter. Han får allt bättre med åren, men min man har bara fattighuset att vänta, såvida han inte slår sig alldeles fördärvad under arbetet och kommer i graven i otid, – en snyftning steg upp i mors bröst, men hon kvävde den genast och fortfor: Så var det superiet! Och, visst förstör det många! Men varför flyttar man krogarna alldeles inpå dem? Det ser ju ut som om man nästan ville tvinga dem att supa. Och förresten …..skulle frun gå och knoga på kolsäckar dagen i ända, stelfrusen, värkbruten, uttröttad och genomvåt till bara benen, så vem vet om inte frun också vore glad att få sig ett glas då och då.
Om nu fru Friman haft det minsta sinne för humor, skulle hon smålett vid tanken på sig själv gående över en vinglig landgång med en säck kol på nacken och längtande efter ett glas finkel. Men det hade hon inte, utan sade drygt:
– Om hon slutat tala nu så kan hon gå sin väg. Skall hon ha någon betalning?
– Nej, det ska jag inte, jag har inte uträttat något, svarade mor, och tog med darrande händer av sig förklädet, hämtade sin schal och gick.
Med hurtiga steg och rak i ryggen började hon sin vandring mot hemmet, men ju mer hon närmade sig detta allt långsammare blev gången, allt slappare hennes hållning. Ögonen strålade icke längre, kinderna återfick nödfärgen, och i samma mån spänningen vek inställde sig en dov ångest. Ingen föda hade hon fått sedan föregående dags middag, och med möda lyfte hon fötterna från marken. Och när hon äntligen hunnit hemmet, snarare föll hon än satte sig i den knakande träsoffan. Sedan slöt hon ögonen och önskade sig fyra alnar under jorden.
Hennes vila blev dock icke lång, hungern manade till handling. Rådlös for hennes blick kring rummet. Rikt på barn var det, men på intet annat. Fritz och Frida lekte med trasdockor under runda bordet, lilltösen kröp på golvet och sökte fånga en solkatt, medan Irma höll skänkdörrarna vidöppna och betänksamt stirrade in på de tomma hyllorna. Men något som kunde inbringa en slant? Nej. Väggarna var bara – – där hade dock funnits ett väggur och tavlor – – sängen var betäckt av ett slitet lakan, ty det vita täcket var för längesedan bortburet, tillika med allt linne, alla gångkläder, allt husgeråd, som kunde undvaras. O, den högen pantkvitton! Hon såg på sin kjol. Den finge hon möjligen låna en krona på, men ack, det var ju den enda ytterkjol hon ägde! Vad skulle hon taga sig till! Låna av någon granne? Taga mat på kredit! Hela redbarheten uppreste sig däremot, då hon icke visste hur hon skulle kunna betala. Och vem ville för övrigt hjälpa henne? Ingen, ingen! Eländet tog nog dem med hull och hår…
Hade mor bara kunnat blicka in i sin grannfrus varma kök, skulle hon inte varit fullt så hopplös och förtvivlad. Ty där stod en frodig matmor och vispade pannkakssmet, gul av ägg och mycket rikligt tilltagen just med tanke på de många små Bergarnes matlust. Men det kunde hon ju inte. Dessutom var hon matt, hungrig och ledsen över att ha mist sitt arbete. Visserligen ångrade hon varken sitt uppförande eller sina ord, utan var tvärtom nöjd med sig själv, ty hon visste sig ha handlat rätt. Men ändå …..ändå…. Och slutet på det hela blev att hon föll i en förtvivlad gråt.
Först kom tårarna fåtaliga och brännande, men sedan blev det ett riktigt skyfall. Ack, hur hon nu gned sina stackars ögon och torkade av dem med blusärmen, fick hon dem slutligen något så när klara. Och då såg hon plötsligt en känd gestalt skymta förbi fönstret, ville resa sig, men hann inte förrän dörren slogs upp, och en gammal mössa flög mot taket. Samtidigt for hennes egna händer upp emot öronen, ty en serie hurrarop höll på att spräcka deras hinnor. Upp från golvet fångades lilltösen och fick en dans i fars famn, så hennes skor och strumpor flög åt rummets hörn, och en kaskad av små skrik och jublande skratt avlöste hurraropen. Men när hon äntligen släpptes kom mors tur. Och hon höll på att aldrig komma ur fars famn. Han kramade henne, så att hon kände andedräkten hämmas, och han pressade sitt ansikte mot hennes kinder och hals, så att de sved som eld och blev kräftröda, ty fattig fars skäggstubb var veckogammal och gruvligt vass.
Fritz hade emellertid genast förstått orsaken till fars glädje och stod redan i dörrvrån, ropande och vinkande till sina två utevarande bröder:
– Grabbar, grabbar! Kom in får ni veta något livat. Och grabbarna komma i fyrsprång och trängdes tillsammans med den övriga familjen kring far, som lättfattligt, målande och yr av glädjetalade om allt han visste. Och behållningen av den andlöst åhörda berättelsen var den, strejken var slut med seger för ståndaktiga, uthålliga far och hans kamrater.
Mor strålade och barnen strålade, så att när lilla Irma förklarade: Jag är så rysligt hungrig, mamma. Jag vill så gärna ha något att äta…. Var det vida mer hoppfullhet än jämmer i hennes ton, och i syskonens – ty alla instämde – ja, till och med mors, fast hon måste svara:
– Kära barn, jag har inte en smula att ge er. Hur ska vi nu bära oss åt? Hon såg vädjande på far.
Till svar stack denne handen i byxfickan och håvade upp en blank tvåkrona och en dito femtioöring, och båda lät han göra en ringdans på bordet till sin familjs synnerliga förnöjelse. Men mor gjorde stora ögon.
– Var har du förtjänat så mycket? Frågade hon.
Det var emellertid omöjligt för henne att uppfatta fars förklaring, ty fem ivriga barnröster gjorde samtidigt förslag om matsedeln för dagen, och lillan, som bara hade små skrik och skratt ännu till uttrycksmedel, gjorde även sitt bästa i konserten. Men när mor avklippte de många: Köp det mamma! Snälla mamma köp det….! Med att föreslå köttsoppa, så antogs förslaget enhälligt, men med mången antydan om mycket klimp, rötter och potatis. Och när mor sedan skickat Frida efter tjugofem öre franskt bröd, for hon med en fuktig handdukssnibb över sitt ansikte, slätade håret och begav sig för att göra underverk på torget med sina silverslantar. Men far satte sig att lappa sina skor, och det var inte utan att han drömde storhetsdrömmar om nya sådana, icke bara åt sig själv utan åt hela familjen. Dock förde han snart in i verkligheten igen av Frida, som bad honom ta skopliggen från bordet, hon skulle nämligen duka.
– Det ska du väl inte göra förrän mor kommit sig i ordning med maten, tyckte far. Lugna dig!
Men det kunde inte Frida, ty hennes inbillning sysslade oförtrutet med det väntade goda. Hon dukade, och när runda bordet hade fått en sliten rödbårdad handduk över sina repor och ringar, och blanka tallrikar och ätredskap samt en tom brödkorg såg det riktigt inbjudande ut. Det tyckte också barnen, ty som oftast kom någon och stödde sig mot bordskivan och överblickade belåtet det hela. Men just som Fritz ställt sig att äta osynlig soppa med sin blanka sked öppnades dörren, och grannfrun trädde in bärande en doftande ugnspannkaka i ena handen och en skål lingon i den andra. Hennes ögon lyste av vänlighet, då hon lyckönskade far, och när hon skar för pannkakan förebrådde hon sig själv att hon icke lagat två… far sa visserligen inte mycket, men han upptäckte, som av en händelse, att hennes Jerker, vilken hela tiden hängde henne i kjolarna, hade ett hål i kängan. Men för det hålet fanns bot, det visade far med att leta reda på en läderbit, som passade alldeles precis, och han beckade genast en trådända för att sy fast den.
Men vid runda bordet var kalaset i full gång. Detta var dock endast förspelet till det som senare på dagen skedde. Hela rummet doftade då köttsoppa. Svetten pärlade på mors panna, så arbetsamt hade hon det med att åter och återfylla tallrikarna samt rättvist fördela klimp, potatis och andra rötter. Hela familjen var ense om, att maken till soppa aldrig förr smakats, att mor överträffat sig själv i tilltagandet, och det vill inte säga lite i Bergarnes tycke. Dessert fick man också, och det av utsökt slag: Mor kungjorde nämligen att det skulle vankas pepparrotskött till nästa middag, och att nödens dagar nu voro förbi.
Vid det budskapet möttes emellertid fars och mors ögon och då hände något märkligt: de talade, mors, glänsande våta, sade:
– Jag förstår dig mycket bättre nu, dig och din sak, sedan jag lidit med dig för den, många brister har du, men i djupet är du god. Du är en kärnkarl. Du är att lita på. Och jag tycker vådligt mycket om dig.
Och så här talade fars, fuktiga även de:
– Långt mer än förr inser jag nu ditt värde. Nog vänder du avigsidan av lynnet ut ibland, men min snälla, sparsamma, duktiga hustru, du har haft orsak till det. Jag skall bli bättre. Du har stått mig bi i nöden lik den krona bland kvinnor du är. Jag tackar dig. Och för mig finns ingen kvinna på jorden som du.
Mor hade aldrig kunnat få kärare gåva än fars tack och löfte om bättring. Det senare behövdes nämligen ganska väl, ty sanningen hade allt fått sitta emellan en smula, då hon inför fru Friman fritog honom från onykterhet. Nå, men hur håller far sitt löfte? Som en hel karl, d.v.s. … någon gång… Men då beror det verkligen till allra största delen på den gruvligt efterhängsna arvsynden.