Smeden

av Gustaf Fröding

Ur boken Ett spett i nacken

Jag drömde jag gick i en kolmörk skog,
men likt järn tycktes kronornas valv,
och en underlig vind genom valvet drog,
ty det susade ej, det skalv.

Och på stigen jag gick var ej gräs, men sot,
och det ljöd liksom tramp av folk,
och det var som ett dovt och förbittrat knot
och som rassel av svärd mot dolk.

Och jag drömde en tanke av sällsam form:
det är Järnskog och Ulvdalens nejd
och de ljuden jag hör föra bud om storm
och de väldiga makternas fejd!

Då klingade gällt i ett nattskumt hult
som en hammares vreda hugg
och av stigande gnistor var valvet fullt
och det sken från en smedjas glugg.

Jag gick fram för att se, men allt jag såg
var en knotig och årbräckt smed,
och hans hår var vilt och hans panna låg
och hans rygg var krokig och sned.

Och jag tänkte med växande sinnesro:
det är endast en arbetsträl,
en av trälarnas folk, som i källrar bo
under herrarnas trampande häl.

Blott en nutida smed, vilken smider en plog,
det var intet med makternas fejd,
det var dröm, det är endast en vanlig skog,
blott en skog i en fredlig nejd.

Då reste sig smeden, hans växt blev hög
och gestalten blev ädel och rak
och den väldiga armen med hammaren flög
över skuldran mot smedjans tak.

Och då såg jag den mäktiga Alfens drag,
det var Valunder, Ivaldes son,
och tungt som ett fjäll föll hammarens slag
och som åskan var slagets dån.

Han har smitt som en träl under tusen år,
men han smider på hämndens svärd,
som skall härja, när striden om Asgård står,
genom gudarnas fallande värld.

När jag vände mig om, var ej skogen sig lik,
ty den var som ett järnsmitt hus
och det var som jag gick i en mörk fabrik
bland de välvande hjulens brus.

Och det rasslade vasst liksom svärd mot dolk
och likt sot trycktes väggar och valv,
och jag gick ibland mörkt och förbittrat folk
och det väldiga huset skalv.