Förord av Kalle Holmqvist
Mellan 1814 och 1905 var Norge i en påtvingad union med Sverige. När Norge försökte bryta sig loss ville många i Sverige svara med att gå till militärt angrepp. Men den svenska arbetarrörelsen bestämde sig för att stoppa kriget till varje pris. Över hela landet anordnades fredsdemonstrationer och stödmöten för Norge. Socialdemokraternas två konkurrerande ungdomsorganisationer – Socialdemokratiska ungdomsförbundet och Svenska socialistiska ungdomsförbundet (Ungsocialisterna) – uppmanade Sveriges värnpliktiga att helt enkelt vägra lyda order om de blev inkallade till ett angreppskrig mot Norge. Representanter för de båda ungdomsförbunden åtalades och dömdes till fängelse. Men kriget blev aldrig av.
Solidariteten mellan arbetarna i Norge och Sverige var hela tiden stark. Eftersom Norge uppfattades som mer demokratiskt än Sverige – bland annat var det fler som hade rösträtt – såg många fattiga svenskar Norge som ett föregångsland. De socialdemokratiska partierna hade täta kontakter och det fanns även ett nära samarbete mellan svenska och norska fackliga organisationer.
Det finns en del böcker som handlar om norsk-svenska unionen. Men det här är inte en bok om unionen eller unionsupplösningen i sig, utan om hur arbetarrörelsen hanterade krigshotet i samband med att unionen brakade samman. Det finns det väldigt lite skrivet om tidigare. Det är synd. Den svenska arbetarrörelsen och vänstern borde bli bättre på att lyfta fram sin egen historia. Inte för att arbetarrörelsen alltid har haft rätt – det har den verkligen inte. Men ibland har den faktiskt gjort riktigt bra saker. Ofta känns det som att det är segrarna som glöms bort allra mest. Men det är väl dem vi verkligen borde minnas?
Stolthet är ett konstigt ord. Men om det finns något som alla som bor i Sverige, oavsett bakgrund, kan känna sig stolta över så är det att människor i det här landet kämpat och gjort motstånd, slagit nävarna i bordet och rest på ryggarna. Trots eventuella brister, fel och tillkortakommanden är dessa människor hjältar och föregångare för alla som vill ha ett bättre samhälle. Arbetarhistoria är viktigare än någonsin.
Just 1905 är ett avgörande år i Sveriges historia. Året börjar med att det ryska folket gör uppror. Tsarväldet verkar vara på väg att falla. I Stockholm kallar myndigheterna in tusen soldater från Östergötland för att skydda staden från dess egna arbetare. Riksdagen försöker lagstifta om strejkförbud men Socialdemokraterna hotar med storstrejk om lagen går igenom. Renhållningsarbetarna i Stockholm strejkar och borgerliga studenter hoppar in som strejkbrytare. Det blir konflikt i verkstadsindustrin och tusentals arbetare får gå sysslolösa när arbetsgivarna låser fabriksportarna för att svälta ut sina anställda. Mitt i allt detta bryter sig Norge ur unionen och arbetarrörelsen måste mobilisera för att stoppa kriget.
För Sveriges del var 1905 ett år fyllt av konfrontationer – som alla slutade med arbetarrörelsens seger. En av de viktigaste erfarenheterna från kampen för fred med Norge är att det går att förändra saker. Det går att göra motstånd och vinna.
Historien om 1905 är också en berättelse om det socialdemokratiska partiet, som i början av 1900-talet var en fruktansvärt brokig rörelse. Det här var innan socialismen splittrades i olika partier. Det som 10–15 år senare skulle delas upp i socialdemokrater, kommunister, vänstersocialister och anarkister var under unionskrisens dagar alla med i samma parti: Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Det har alltid funnits konflikter inom partiet, dels mellan olika ideologiska inriktningar men också mellan gräsrötter och ledare. Det visade sig inte minst 1905 när partiledningen med Hjalmar Branting i spetsen vacklade och in i det sista ville undvika att säga för mycket om kravet på att unionen skulle upplösas. Men till slut tog ledningen ställning för Norges frihet – efter hårt tryck underifrån. Det är också en viktig lärdom.
Eftersom boken handlar om arbetarrörelsen kanske det vore på sin plats att definiera vad ”arbetarrörelsen” egentligen är för något. Men det är svårt att ge något exakt svar. Arbetarrörelsen uppstår i slutet av 1800-talet när arbetare (som det för övrigt inte heller går att göra någon enkel definition av) börjar organisera sig själva för sina intressen. Det som brukade räknas till den svenska arbetarrörelsen i början av 1900-talet var de flesta fackliga organisationer, Socialdemokraterna med ungdomsförbund samt ett par andra närstående folkrörelser. I dag när det finns fler partier som har sitt ursprung i socialismen och den fackliga strukturen delvis ser annorlunda ut är det kanske svårare att göra någon tydlig avgränsning. Men det spelar ingen större roll. Grunden för arbetarrörelsen har aldrig varit föreningar eller partier i sig – utan människor som sluter sig samman för att förbättra sina villkor. Först kommer den gemensamma kampen och sedan kommer organisationerna.
Den viktigaste källan till det som står i boken är dåtidens arbetarrörelsetidningar, som Social-Demokraten, Arbetet, Brand och Fram. Att läsa vad tidningarna skrev då, medan det faktiskt hände, är att kastas rakt in i historien.
Så välkommen till det tidiga 1900-talet! Denna fantastiska tid när allt verkade möjligt. Arbetarrörelsen växer snabbt. Mellan 1900 och 1907 mer än fyrdubblas antalet medlemmar i de fackliga organisationer som är anslutna till LO – från 43 575 till 186 226. Socialdemokraternas medlemsantal går från 44 100 till 133 388. Arbetarna får inte rösta – men de organiserar sig, studerar, startar sina egna tidningar, utvecklar ett enormt självförtroende och gör sig beredda på att ta över makten i samhället. Många av de politiskt aktiva arbetarna bryter öppet mot lagar som de tycker är omoraliska och går i fängelse hellre än att ge upp. Borgerlighetens hot om våld bemöter de lugnt, fredligt och beslutsamt.
I slutet av boken finns en bilaga med originaltexter från 1895 och 1905, exempelvis ungdomsförbundens flygblad och en del av de uttalanden som antogs vid fredsmanifestationer. Där finns också en förteckning över de viktigaste organisationerna och tidningarna som nämns i texten.
Många personer har hjälpt till med boken. Ingen nämnd och ingen glömd. Forskningsmaterialet har varit lättillgängligt tack vare alla välordnade arkiv, inte minst Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Huddinge. Arbetet med boken har underlättats av stipendier från Sveriges författarfond, CH Hermanssons stipendiefond samt Carl Emil Englunds minnesfond.